Exhibition at Galleri Kunstparken, Risør, 2025.

Karin Stöckel, former miner, wrote a text in relation to the exhibition (not translated):

Jag har levt granne med gruvan hela mitt liv, jag har sett rökpelarna från
förädlingsverken som gör stenen till pellets, jag har sett stendamm på fönsterrutor,
bord och bilar. Jag har andats den hela mitt liv. Gruvbolaget skjuter lös sten varje
natt mellan 01.30 och 02.00. Alla känner skakningarna och hör mullret, det är
kanske det som identifierar staden mest.

Allt var obekant när jag åkte ner i gruvan för första gången, ljuden, lukten av diesel
och avgaser, fukten och det totala mörkret. Det kändes som att jag var besökare
i någon annans hem. Jag blev medveten om hur små vi är på den här jorden och
berget kändes oövervinneligt på något sätt. Gruvbolaget kan spränga lös hur
mycket sten de vill och ingenjörerna kan göra sina beräkningar, men ingen kan till
hundra procent veta vad berget kommer att göra, om det kommer bära eller brista.
Det finns inte en enda formel som kan berätta detta för oss, den kan ge oss en
föraning, men aldrig helt veta.

Berg som är så hårt och solitt är trots det levande i allra högsta grad, det inser man
när man jobbar där nere. Sättningar är gruvans sätt att visa att den lever, och när det
blir ras, då är det berget sätt att visa vem som bestämmer.

Det kändes som att jag och berget blev vänner till slut. Det var som en ömsesidig
respekt som skapades mellan oss. Om jag gav den utrymme när den behövde,
kändes det som att berget var snällt mot mig. De första åren jobbade jag ensam i en
hjullastare, så det var bara jag och berget där ute.

Man brukar säga att man får bergvana efter ett tag. Att man kan känna på berget om
det är instabilt och har mycket spänningar. Det stämmer verkligen. Det var som att
jag pratade med berget till slut. Men ibland har jag vänt mitt på en väg för att det
inte känts bra, för att det har känts som att berget inte vill ha mig där. Det är ofta
en magkänsla, en sådan man får när man jobbat där nog länge för att veta att man
kanske inte är välkommen just idag. Då är det bäst att backa.

Berg är så mycket mer än en tung massa. Alla ljuden som finns där inne,
knäppningar, muller och sättningar. Jag minns så väl när jag arbetade och jag hörde
en enorm sättning som sedan visade sig ligga precis i närheten av där vi jobbade.
Jag blev verkligen rädd den gången. Det lät som 100 växthus som krossades och
jag minns att jag aldrig tidigare hört något liknande där nere. Men det kanske var
för att vi var precis vid gränsen till sättningen, som att jag hörde kanten knäckas
på berget. Kanske att den ville säga mig något, jag vet inte, men jag var absolut
skärrad efteråt.

Nu jobbar jag inte kvar i gruvan längre och vår vänskap har sakta runnit ut i
sanden. Vi kommer nog alltid vara kopplade på något sätt, jag mer till berget
än berget till mig. Är det något jag har lärt mig under jord så är det att berget
bestämmer hur mycket vi än försöker att tygla det.